Veckans djupa inlägg

Nu är jag så oerhört trött på den här influensan som vägrar lämna min kropp. Varje helg och varje vardagskväll efter jobbet så stupar jag i sängen och är helt dränerad av energi. Nu får det vara nog, jag vill ha tillbaka min energi och en frisk kropp.

Avslutade dock veckan på ett ypperligt sätt som gav lite extra energipåfyllning, nämligen en föreläsning med Jill Carlberg Söderlund som är Aspergerinformatör för riksförbundet Attention. En sådan föreläsning bör alla få ta del av för att få en ökad förståelse och kunskap om personer med NPF (neuropsykisk funktionsnedsättning) och sudda bort de förutfattade meningar som existerar på grund bristande kunskap. Jag samarbetar dagligen med individer som har någon neuropsykisk funktionsnedsättning och som med rätt förutsättningar kan komma hur långt som helst.

Jag har själv en neuropsykisk  funktionsnedsättning med tilläggsdiagnos och bara jag får rätt förutsättningar och hittar fungerande strategier så klarar jag av det mesta som motiverar mig. Jag har många svårigheter som jag ständigt måste försöka bemästra men jag har även många styrkor som är högst värdefulla om de nyttjas på rätt sätt i rätt situation.

Man ska inte behöva skämmas för sig själv, även om man tänker, agerar eller är lite  annorlunda. Det är olikheterna som gör oss unika som människor. Jag brukar prata om var och en har en unik personlighet som skiljer  oss från varandra, oavsett om vi har en diagnos eller ej.

Du kan inte sätta in elva mittfältare på en fotbollsplan och tro att det ska bli ett fungerade och framgångsrikt spel. Precis så är det med allt, vi måste vara olika för att samhället ska fungera.

Om jag fick möjligheten att välja så skulle jag aldrig välja bort min unika personlighet. Jag föddes med en hjärna vars struktur skiljer sig från en neurotypisk person, men den hjärnan har skapat den person jag är i dag och det är jag oerhört tacksam för.

Det var veckans djupa inlägg,

Puss och kram ❤

Annonser

Min resa del 2: Dolt under ytan

Det är mycket som ligger dolt under ytan. Alla har vi våra skelett i garderoben eller snarare något som är så skamfyllt att vi håller det för oss själva för att vi är rädda för vad omvärlden ska tycka. Kanske ses vi som konstiga, knäppa och ”onormala” om vi vågar träda fram i ljuset och blotta våra mörkaste hemligheter. För mig finns inget onormalt och inget normalt heller för den delen. Normalt är ett begrepp som vi själva har skapat, som samhället skapat och som är så dumt att jag inte längre vill använda det. För vad är egentligen normalt och har begreppet samma innebörd vart än du kommer i världen? Det som är normalt för oss är förmodligen inte normalt för andra, snarare tvärtom.

Jag föredrar att använda ordet unik istället. Vi är alla unika med unika personligheter som särskiljer oss från varandra och är det svårt att acceptera mitt synsätt så sluta läsa omgående för nu tänker jag berätta om min unika personlighet och den historia jag bär med mig i bagaget.

I tidigare inlägg Min resa del 1: fasaden rasar! berättar jag om den senaste resan jag gjort, men det började mycket tidigare än så. Min unika personlighet har funnits med mig sedan barnsben och har förutom att bidra till en hel del positiva fragment i mitt liv, även resulterat i en hel del negativa. Efter en turbulent tonårsperiod med massor av självförakt och dåligt självförtroende utvecklade jag en ätstörning. Efter flera års helvete så var jag för en gångs skull lycklig.

Jag var nykär, började få kontroll över min skolsituation och hade en bra relation med vänner och familj men trots det så hade jag känslan av att jag inte var tillräcklig

Åren gick och efter ett flertal behandlingar och vårdkontakter så blev jag äntligen befriad från min ätstörningsdemon…..eller? Egentligen inte, den bytte bara skepnad. Jag intalade mig själv och omgivningen att jag ar befriad. Jag manipulerade läkarna, behandlingsteamet, min familj, mina vänner och alla trodde på mig. Varför skulle de inte göra det? Jag är ju expert på att argumentera och prata tills öronen faller av motparterna. Det jag blev ”befriad” från var egentligen omgivningens engagemang och jag kunde i lugn och ro leva vidare tillsammans med min demon som fortfarande var vid liv. Nu har vi levt tillsammans i 15 år utan att skiljas och den har förvisso bytt skepnad vid några tillfällen, men den är fortfarande kvar hos mig.

Det var min allra mörkaste hemlighet, en hemlighet som ingen skulle få veta. Jag fick inte och kunde inte berätta…. för tänk om vi var tvungna att skiljas åt för alltid. Det låter helt absurt, men precis så var det. Det är många som lyckas bli ”fria” från sin ätstörningsdemon, medabns andra aldrig blir det. Med ”fria” menar jag att vissa lär sig att tygla den, vilket jag aldrig lyckades göra. Dock tog jag steget att våga berätta om det i våras. Inte ”berätta” så som jag tidigare gjort, utan snarare att berätta den skitiga sanningen. Att jag i femton år plågat min kropp, lyckas ljuga för min omgivning gång på gång utan att bli ertappad. Varför jag kom till denna insikt vet jag inte, men jag tror det var själva situationen. Jag satt ensam på ett hotellrum under en konferensvistelse och funderade samtidigt som jag slogs mot det brutala ångest som tagit över tillvaron efter en pizza på Vapiano. Jag skrev ett mail till min beteendeterapeut som jag också lyckats manipulera. Jag skrev ner varenda detalj till henne för att om hon visste så skulle jag inte komma undan med det. I samma stund ringde jag vården (när jag ändå hade mod) och upprepade hela historien för en sköterska som omgående bokade in mig till min läkare så att jag även fick delge honom informationen.

När jag väl satt där, öga mot öga med min specialistläkare och återgav min historia så kollade han på mig med konfunderad blick. Han lutade sig tillbaka och började återge min sjukdomshistoria i detalj och sa…Linda…. jag tror att din utmattingsdepression, ätstöningshistorik och diverse andra åkommor är sekundära symptom, det finns något annat som ligger till grund för detta och jag vill att vi tar reda på vad det är tillsammans….

Vad som hände sedan kommer jag att berätta om i den sista delen av min resa, men just nu har jag blottat mig tillräckligt för denna gång.

IMG_5839 bild

Min resa del 1: Fasaden rasar!

Vad var det som hände den där hösten 2013 egentligen? Från att ha varit en aktiv bloggare som frikostigt delat med mig av mina diverse olika utredningar på endokrinologiavdelningen till att bli helt tyst?

Många frågetecken uppstod säkerligen och min inkorg var full av mail som jag inte orkade besvara när jag befann mig mitt i stormen. Dock har jag fått tillräckligt med distans nu för att orka berätta vad det var som egentligen händ. Resan är definitivt inte över ännu, och jag kommer till det i en senare episod, men vi tar det från början och bearbetar oss framåt succesivt. Jag kommer nu dela med mig av min resa som startade hösten 2013. En resa som fick min fasad att rasa.

Efter ett antal utredningar, provtagningar, remisser och sjukhusbesök kom min slutgiltiga dom. Det var inte något fel på min sköldkörtel, hypofys eller andra organ. Mitt låga hjärtrytm, sänkta ämnesomsättning, dåliga levervärden och diverse andra åkommor som jag dragits med i flera år hade inte orsakats av någon fysisk sjukdom som vi tidigare trott.

Jag satt hos min specialistläkare på endokrinologiavdelningen, stirrade in i hennes ängsliga blick och väntade på att hennes läppar skulle börja röra sig. Jag skulle äntligen få veta vad det var för fel på mig, varför min kropp reagerade som den gjorde och varför så många funktioner i kroppen gick på lågvarv.

Läkare: ”Din sköldkörtel fungerar som den ska och du har heller ingen tumör i hypofysen. Det finns därmed inga indikationer på att du skulle ha hypertyreos. Utifrån alla prover vi tagit finns däremot tydliga indikationer på att din kropp är slut. Den är fullständigt utmattad”. Din kropp har börjat att sänka diverse funktionerna för att den inte längre har tillräckligt med energi att upprätthålla dem utan måste fokusera på att du ska överleva. Din kropp har dragit i bromsen för längesedan Linda och det måste du lyssna på, detta är allvarligt!”

Jag: ”Vad fan är det du sitter och säger kvinna!!!! Jag känner väl min kropp så väl att jag borde veta om den är utmattad eller inte. Jävla skitsnack!!!”

Orden trillar ur min mun och frustrationen växer inom mig…..Jag??…Stålkvinnan ?!? Jag hade ju hur mycket energi som helst! Jag som inte behövde mer än tre timmars sömn varje natt…..Jag som klarade av att gå upp 04:15 och springa varje morgon innan jobbet och fortfarande kunde prestera över 100 %…Jag som befann mig på arbetet från 06:30-18:30 och därefter åkte direkt till gymmet för att sedan avsluta dagen med att vara förälder, sambo och vän. Inte kunde JAG bli utmattad…HELL NO!

Läkaren försökte få mig att inse att min livsstil inte var hållbar, inte i längden och framförallt inte när kroppen började dra i nödbromsen redan för flera år sedan. Läkaren ringde min chef, kopplade på företagshälsan och sjukskrev mig…..mot min vilja. Min chef besökte mig och tvångsomhändertog min dator. Det var exakt då som jag insåg vad som hade hänt och allt kändes fullständigt meningslöst….ALLT!. Vem är jag utan mina arbetsprestationer och utan min träning?

Jag blev ordinerad att vila så min kropp fick möjlighet att återhämta sig. Jag visste ju inte ens hur jag skulle göra för att vila. Att inte få aktivera mig med något gav mig fullständig panik. Jag kände mig totalt värdelös av att inte få prestera…varken på arbetet eller gymmet. Jag blev helt apatisk och tappade livsgnistan. I veckor blev jag liggande i soffan och stirrade ut i tomma intet. Jag var helt tom och all motivation till livet var som bortblåst. Minsta lilla åtagande blev till ett stort projekt: att äta, klä på mig, duscha och kliva upp ur soffan har nog aldrig varit så jobbigt som då.

Minsta lilla åtagande blev till ett stort projekt: att äta, klä på mig, duscha och kliva upp ur soffan har nog aldrig varit så jobbigt som då.

Jag kunde inte ens köra bil själv utan fick skjuts när jag skulle besöka vården. I förd smutsiga och säckliga kläder med en keps neddraget för ansiktet hasade jag mig in till läkare och beteendeterapeuter för att prata om min situation… men jag ville inte prata, jag ville bara bli frisk! Läkaren gav mig diagnosen utmattningsdepression och skrev ut olika tabletter som jag skulle knapra i mig. Det skulle ta lång tid innan jag återhämtade mig. Personligen så trodde jag att det skulle finnas någon slags ”quickfix”, jag var ju van vid att det gick undan och tålamod var inte min starkaste sida. En vecka med vila och sedan är jag tillbaka, tänkte jag. Dock var det inte så enkelt som jag trodde och veckor blev till månader.

Jag isolerade mig totalt från omvärlden och det skulle ta lång tid innan jag ens vågade visa mig utanför dörren. Ännu längre tid tog det innan jag vågade gå till livsmedelsbutiken och handla, eller ännu värre….visa mig på gymmet. Någon kunde ju fråga hur jag mådde och det skulle ju vara skamligt att säga som det var…Att Jag; Linda…. den starka, odödliga kvinnan som klarar allt (ironisk) skulle behöva erkänna att jag faktiskt inte klarar allt, att min kropp hade signalerat i årtal och nu dragit i nödbromsen för att rädda mitt liv.

IMG_3022 a

Resan slutar dock inte här…den har bara börjat…Det är bara toppen av det stora isberget som ligger dolt under ytan, men vi avrundar här och återkommer till del 2 vid ett senare tillfälle.