Min resa del 1: Fasaden rasar!

Vad var det som hände den där hösten 2013 egentligen? Från att ha varit en aktiv bloggare som frikostigt delat med mig av mina diverse olika utredningar på endokrinologiavdelningen till att bli helt tyst?

Många frågetecken uppstod säkerligen och min inkorg var full av mail som jag inte orkade besvara när jag befann mig mitt i stormen. Dock har jag fått tillräckligt med distans nu för att orka berätta vad det var som egentligen händ. Resan är definitivt inte över ännu, och jag kommer till det i en senare episod, men vi tar det från början och bearbetar oss framåt succesivt. Jag kommer nu dela med mig av min resa som startade hösten 2013. En resa som fick min fasad att rasa.

Efter ett antal utredningar, provtagningar, remisser och sjukhusbesök kom min slutgiltiga dom. Det var inte något fel på min sköldkörtel, hypofys eller andra organ. Mitt låga hjärtrytm, sänkta ämnesomsättning, dåliga levervärden och diverse andra åkommor som jag dragits med i flera år hade inte orsakats av någon fysisk sjukdom som vi tidigare trott.

Jag satt hos min specialistläkare på endokrinologiavdelningen, stirrade in i hennes ängsliga blick och väntade på att hennes läppar skulle börja röra sig. Jag skulle äntligen få veta vad det var för fel på mig, varför min kropp reagerade som den gjorde och varför så många funktioner i kroppen gick på lågvarv.

Läkare: ”Din sköldkörtel fungerar som den ska och du har heller ingen tumör i hypofysen. Det finns därmed inga indikationer på att du skulle ha hypertyreos. Utifrån alla prover vi tagit finns däremot tydliga indikationer på att din kropp är slut. Den är fullständigt utmattad”. Din kropp har börjat att sänka diverse funktionerna för att den inte längre har tillräckligt med energi att upprätthålla dem utan måste fokusera på att du ska överleva. Din kropp har dragit i bromsen för längesedan Linda och det måste du lyssna på, detta är allvarligt!”

Jag: ”Vad fan är det du sitter och säger kvinna!!!! Jag känner väl min kropp så väl att jag borde veta om den är utmattad eller inte. Jävla skitsnack!!!”

Orden trillar ur min mun och frustrationen växer inom mig…..Jag??…Stålkvinnan ?!? Jag hade ju hur mycket energi som helst! Jag som inte behövde mer än tre timmars sömn varje natt…..Jag som klarade av att gå upp 04:15 och springa varje morgon innan jobbet och fortfarande kunde prestera över 100 %…Jag som befann mig på arbetet från 06:30-18:30 och därefter åkte direkt till gymmet för att sedan avsluta dagen med att vara förälder, sambo och vän. Inte kunde JAG bli utmattad…HELL NO!

Läkaren försökte få mig att inse att min livsstil inte var hållbar, inte i längden och framförallt inte när kroppen började dra i nödbromsen redan för flera år sedan. Läkaren ringde min chef, kopplade på företagshälsan och sjukskrev mig…..mot min vilja. Min chef besökte mig och tvångsomhändertog min dator. Det var exakt då som jag insåg vad som hade hänt och allt kändes fullständigt meningslöst….ALLT!. Vem är jag utan mina arbetsprestationer och utan min träning?

Jag blev ordinerad att vila så min kropp fick möjlighet att återhämta sig. Jag visste ju inte ens hur jag skulle göra för att vila. Att inte få aktivera mig med något gav mig fullständig panik. Jag kände mig totalt värdelös av att inte få prestera…varken på arbetet eller gymmet. Jag blev helt apatisk och tappade livsgnistan. I veckor blev jag liggande i soffan och stirrade ut i tomma intet. Jag var helt tom och all motivation till livet var som bortblåst. Minsta lilla åtagande blev till ett stort projekt: att äta, klä på mig, duscha och kliva upp ur soffan har nog aldrig varit så jobbigt som då.

Minsta lilla åtagande blev till ett stort projekt: att äta, klä på mig, duscha och kliva upp ur soffan har nog aldrig varit så jobbigt som då.

Jag kunde inte ens köra bil själv utan fick skjuts när jag skulle besöka vården. I förd smutsiga och säckliga kläder med en keps neddraget för ansiktet hasade jag mig in till läkare och beteendeterapeuter för att prata om min situation… men jag ville inte prata, jag ville bara bli frisk! Läkaren gav mig diagnosen utmattningsdepression och skrev ut olika tabletter som jag skulle knapra i mig. Det skulle ta lång tid innan jag återhämtade mig. Personligen så trodde jag att det skulle finnas någon slags ”quickfix”, jag var ju van vid att det gick undan och tålamod var inte min starkaste sida. En vecka med vila och sedan är jag tillbaka, tänkte jag. Dock var det inte så enkelt som jag trodde och veckor blev till månader.

Jag isolerade mig totalt från omvärlden och det skulle ta lång tid innan jag ens vågade visa mig utanför dörren. Ännu längre tid tog det innan jag vågade gå till livsmedelsbutiken och handla, eller ännu värre….visa mig på gymmet. Någon kunde ju fråga hur jag mådde och det skulle ju vara skamligt att säga som det var…Att Jag; Linda…. den starka, odödliga kvinnan som klarar allt (ironisk) skulle behöva erkänna att jag faktiskt inte klarar allt, att min kropp hade signalerat i årtal och nu dragit i nödbromsen för att rädda mitt liv.

Resan slutar dock inte här…den har bara börjat…Det är bara toppen av det stora isberget som ligger dolt under ytan, men vi avrundar här och återkommer till del 2 vid ett senare tillfälle.