Min resa del 2: Dolt under ytan

Det är mycket som ligger dolt under ytan. Alla har vi våra skelett i garderoben eller snarare något som är så skamfyllt att vi håller det för oss själva för att vi är rädda för vad omvärlden ska tycka. Kanske ses vi som konstiga, knäppa och ”onormala” om vi vågar träda fram i ljuset och blotta våra mörkaste hemligheter. För mig finns inget onormalt och inget normalt heller för den delen. Normalt är ett begrepp som vi själva har skapat, som samhället skapat och som är så dumt att jag inte längre vill använda det. För vad är egentligen normalt och har begreppet samma innebörd vart än du kommer i världen? Det som är normalt för oss är förmodligen inte normalt för andra, snarare tvärtom.

Jag föredrar att använda ordet unik istället. Vi är alla unika med unika personligheter som särskiljer oss från varandra och är det svårt att acceptera mitt synsätt så sluta läsa omgående för nu tänker jag berätta om min unika personlighet och den historia jag bär med mig i bagaget.

I tidigare inlägg Min resa del 1: fasaden rasar! berättar jag om den senaste resan jag gjort, men det började mycket tidigare än så. Min unika personlighet har funnits med mig sedan barnsben och har förutom att bidra till en hel del positiva fragment i mitt liv, även resulterat i en hel del negativa. Efter en turbulent tonårsperiod med massor av självförakt och dåligt självförtroende utvecklade jag en ätstörning. Efter flera års helvete så var jag för en gångs skull lycklig.

Jag var nykär, började få kontroll över min skolsituation och hade en bra relation med vänner och familj men trots det så hade jag känslan av att jag inte var tillräcklig

Åren gick och efter ett flertal behandlingar och vårdkontakter så blev jag äntligen befriad från min ätstörningsdemon…..eller? Egentligen inte, den bytte bara skepnad. Jag intalade mig själv och omgivningen att jag ar befriad. Jag manipulerade läkarna, behandlingsteamet, min familj, mina vänner och alla trodde på mig. Varför skulle de inte göra det? Jag är ju expert på att argumentera och prata tills öronen faller av motparterna. Det jag blev ”befriad” från var egentligen omgivningens engagemang och jag kunde i lugn och ro leva vidare tillsammans med min demon som fortfarande var vid liv. Nu har vi levt tillsammans i 15 år utan att skiljas och den har förvisso bytt skepnad vid några tillfällen, men den är fortfarande kvar hos mig.

Det var min allra mörkaste hemlighet, en hemlighet som ingen skulle få veta. Jag fick inte och kunde inte berätta…. för tänk om vi var tvungna att skiljas åt för alltid. Det låter helt absurt, men precis så var det. Det är många som lyckas bli ”fria” från sin ätstörningsdemon, medabns andra aldrig blir det. Med ”fria” menar jag att vissa lär sig att tygla den, vilket jag aldrig lyckades göra. Dock tog jag steget att våga berätta om det i våras. Inte ”berätta” så som jag tidigare gjort, utan snarare att berätta den skitiga sanningen. Att jag i femton år plågat min kropp, lyckas ljuga för min omgivning gång på gång utan att bli ertappad. Varför jag kom till denna insikt vet jag inte, men jag tror det var själva situationen. Jag satt ensam på ett hotellrum under en konferensvistelse och funderade samtidigt som jag slogs mot det brutala ångest som tagit över tillvaron efter en pizza på Vapiano. Jag skrev ett mail till min beteendeterapeut som jag också lyckats manipulera. Jag skrev ner varenda detalj till henne för att om hon visste så skulle jag inte komma undan med det. I samma stund ringde jag vården (när jag ändå hade mod) och upprepade hela historien för en sköterska som omgående bokade in mig till min läkare så att jag även fick delge honom informationen.

När jag väl satt där, öga mot öga med min specialistläkare och återgav min historia så kollade han på mig med konfunderad blick. Han lutade sig tillbaka och började återge min sjukdomshistoria i detalj och sa…Linda…. jag tror att din utmattingsdepression, ätstöningshistorik och diverse andra åkommor är sekundära symptom, det finns något annat som ligger till grund för detta och jag vill att vi tar reda på vad det är tillsammans….

Vad som hände sedan kommer jag att berätta om i den sista delen av min resa, men just nu har jag blottat mig tillräckligt för denna gång.

IMG_5839 bild

Annonser